Tack alla som deltog i skrivartävlingen 2023 på temat Eld! 45 tävlingstexter kom in, så jag hade fullt upp att läsa och glädjas åt alla glödande texter. Till slut föll valet på novellen av Yvette Klang från Tjörn.
Hon vann med motiveringen: ”Historien och huvudpersonen väckte intresse från start och sen gick det inte att sluta le. Välkomponerat, påhittigt, lekfullt.”
Yvette Klang bor på Tjörn tillsammans med sina två hundar. Så här berättar Yvette själv om sig själv och sin berättelse.
”Jag älskar att skriva noveller, så jag brukar leta efter tävlingar att delta i. Att ha ett givet tema och avgränsning i längd är en kul utmaning. Jag har alltid intresserat mig för människans psyke och skriver oftast om dess mörkare sidor, men när jag hittade den här tävlingen tänkte jag utmana mig lite extra.
Skulle jag kunna skriva i en helt annan genre än vad jag brukar? Kanske till och med åt romance-hållet? Sagt och gjort, jag fick en idé och upptäckte till min glädje att det var lustfyllt att få ihop även en mer lekfull historia med lyckligt slut! Och peppad av den här vinsten är det inte omöjligt att jag utforskar människans ljusare sidor mer, men först ska jag färdigställa mitt psykologiska spänningsmanus Vilda. En kortroman som kommer ut senare i vår.
Just nu ska jag dock njuta lite av den här vinsten.”
Här är novellen.
ELD
”Hör ni! Ett sista visdomsord innan jag släpper iväg er!” Han la ifrån sig tuschpennan i listen under whiteboardtavlan. Den mörkblå tröjan satt precis lagom tight över den breda ryggen för att avslöja hur irriterande vältränad han var. Jag visste att han hette Alex för att det stod på hans namnbricka som satt fast över höger bröstmuskel. Om han hade presenterat sig i morse, så hade jag missat det när jag försökte hitta en plats längst bak i salen.
När han vände sig om drog han en hand genom det blonda håret, men luggen föll genast fram igen. Det var inte direkt med glädje jag tagit mig till brandstationen för den obligatoriska brandutbildningen min arbetsgivare envisades med att hålla med några års mellanrum. Jag kom dit i mjukisbrallor, omaka strumpor och håret uppsatt i en slarvig knut. De där sista snoozningarna på alarmet hade gjort att jag inte ens hunnit få i mig en kopp kaffe och jag undrade hur jag skulle överleva dagen. Kollegorna skrattade när de såg mig. De visste hur morgontrött jag var.
Alex log så hela tandraden syntes. Han var verkligen en stereotyp för hur brandmän förväntades se ut, som i en sådan där fjantig kalender. Ja, tanternas drömbild då, men jag var som tur var ingen tant.
Snart var förmiddagens teoripass klart och vi skulle ut på den kyliga bakgården och släcka eld med pulversläckare och brandfilt. Om han bara kunde haspla ur sig de där sista visdomsorden någon gång. Så kom de. Han uttalade varje ord som om han var någon jävla guru som gav oss något livsomvälvande.
”Tänd ingen eld du inte kan släcka.”
Maggan knuffade till mig i sidan när jag reste mig upp från stolen, halva gänget var redan på väg ut. Jag längtade fortfarande efter kaffe, trots att jag fått mig en mugg när jag kom.
”Han, du!” sa Maggan och log med hela ansiktet.
”Va?” sa jag. Hon gjorde en huvudrörelse mot Alex som höll på att stänga ner datorn han använt för sin tråkiga powerpointpresentation. Hon drog med mig ut, väsviskade i mitt öra.
”Han hade väl varit något för dig?” sa hon. Jag fattade ingenting. Den blonda svärmorsdrömmen? Brandmansklichén? Och jag? Hur i helvete fick hon ihop det?
”Han är singel.” Maggan puttade mig i sidan igen. ”Precis som du!”
”Hur vet du det?” frågade jag förvirrat.
”Vi går på samma hundkurs”, sa hon med något ivrigt i blicken. ”Han har en pudel. Precis som du!”
Jag kunde inte föreställa mig honom med en pudel, bilderna jag fick upp i huvudet blev komiska och jag måste ha fnittrat till högt. Maggan tog det som ett erkännande, det såg jag på hennes självgoda min, men innan jag hann förklara mig svepte Alex förbi och gick med raska steg mot dörren som vette ut mot gården. En svag doft av citrus och något murrigt låg kvar i luften och jag undrade vad han använde för parfym. Vad nu det skulle spela för roll. Jag rättade till några hårslingor och höll mig bakom Maggan när vi gick ut. Något lös upp i Alex ögon när han tittade på Maggan.
”Maggan, hej!” sa han. Hans röst lät varm. Maggan hejade tillbaka.
”Det här är Nina”, sa hon och pekade på mig. ”Hon har också en pudel!”
Jag skrattade till, överraskad av Maggans pinsamma försök till presentation och obekvämt medveten om att jag inte var till min mest fördelaktiga sida idag. Hade jag ens borstat tänderna innan jag hastade i väg hemifrån? Mest retade det mig att jag var tvungen att erkänna att brandmannen faktiskt lyckades ha den effekten på mig.
”Vad har du för bil?” fick jag ur mig och ville ge mig själv en örfil i samma stund orden trillade ut genom munnen. Han höjde på ögonbrynen en smula, men svarade.
”Ingen, jag cyklar.” För en sekund såg jag in i hans ögon, kanske uppfattade jag fel, men låg det inte ett stråk av nyfikenhet i dem? De var ljust blå och ögonblicket var över innan det knappt börjat. Han vände sig om och började dela in oss i grupper för de praktiska momenten. Jag blev stående kvar. Ingen bil. Det perfekta svaret. Hade han svarat att han körde något flådigt märke hade det inte funnits en chans, men nu? Pudel och cykel. Maggan kände mig väl och hon kände Alex. Kanske hade hon rätt? Kanske var det värt ett försök?
Resten av dagen försökte jag mest koncentrera mig på uppgiften. Alex tände, jag släckte, men något låg och pyrde. När jag sneglade på honom såg jag att han tittade på mig, båda vände snabbt bort blicken. När jag svepte filten över den brinnande dockan och med snabba rörelser fick flammorna att dö ut hörde jag han säga bra, Nina! Han sa mitt namn. Jag kände hur håret reste sig på armarna och det pirrade till djupt inne i maggropen. Hade han sagt någon annans namn när han berömde dem? Vad betydde det? Var det så han berömde sin hund? Och jag hade lydigt viftat på svansen? Var det mitt bekräftelsebehov eller genuint intresse som gäckade mig? Mina tankar hade fullt krig i mitt huvud. Jag både ville och inte ville tycka om honom. Helst inte, det hade varit lättast. Men vem fan sa att livet skulle vara lätt. Dagen började ta slut, skulle något ske fick jag bestämma mig fort.
”En penna?” frågade jag Maggan vars stora handväska jag visste innehöll det mesta. Hon rotade runt en stund, fick upp en billig bläckpenna med reklamtryck på. Jag skrev snabbt ner det jag tänkt skriva på baksidan av ett kvitto jag hittade i fickan, fort innan jag ångrade mig, och lämnade tillbaka pennan. Alex rundande av kursen med att tacka alla för deltagandet och en efter en droppade av. Jag höll mig kvar ett ögonblick. Alex såg på mig under luggen.
”Du, ditt motto”, sa jag. Han kom närmre. Nu såg jag att hans ögon var mer grå än blå. Jag tog sats. ”Ja, vad var det du sa? Tänd ingen eld du inte kan släcka?”
”Ja?” Han såg frågande på mig, ett leende lekte i mungipan.
”Du kanske ska testa något annat”, sa jag. ”Tänd en eld du inte kan släcka” Jag stack till honom lappen med mitt slarvigt nedskrivna telefonnummer. ”En eld du inte vill släcka.”
Hans kinder blossade när han tog emot den, men han skrattade i alla fall. Jag hade nog inte gjort bort mig helt.
”Du ser het ut”, sa jag och kände hur även jag rodnade.
Han blinkade med ena ögat, höjde handen med lappen och nickade hej då.
”Du med”, sa han och backade in genom dörren. Jag hörde hans skratt precis innan dörren slog igen bakom honom. Jag hann inte komma till parkeringen innan första sms:et kom.
Copyright (C) Yvette Klang 2023